Jag såg min här av troll och vätte.
Slappa spjut så långt ögat mätte.
Tusende kroppar alla döda och svala.
Min arme ur skogen nu låg i dvala.
Då sjöng honan mörk en sång av hat.
Hon lovade bort gåvor själar till mat.
Åt en dyster ande ur springornas rike.
En runa ristades aldrig skådats en like.
Som en blixt i natten av eldens färg.
En kraft som kvälide i kött och märg.
En tunga av illdåd och sotig svärta.
Nu hördes ett skrik av tusens smärta.
Skogens topp och klippans kant som värn.
Svart som åskmoln och skogens tjärn.
Fjädrar nu spreta där skinnet voro.
Till tiders slut de nu ropa sin oro.
Så miste rivarn sin bror av kamp.
De flög sin väg till världens kant.
Av ett glömt och fasligt trolldoms dåd.
Det förkolnade sinnet kände ingen nåd.
Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla.
An fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ära på krigets ruttna mat
Switch to Russian 
